Bloggbokcirkel i juni - Kärlekens Historia av Nicole Krauss

Tack och dagarna bara går ... för tipset om Kärlekens historia som juni mänads bloggcirkelbok.
Klicka på länken till enbokcirkelföralla.

Jag läste boken i förra veckan till kl 1 på natten.

Den rekommenderas varmt!

Glad Nationaldag!

Ja, vad säger man? Trevlig Nationaldag! Eller kanske : Ha det kul blå och gul? 

En berättelse om Kärlek och mörker, Amos Oz

Har i helgen avslutat New York-trilogin av Paul Auster och Sorgesång av Siri Hustvedt. Igår var jag hos dotter med familj och vi satt alla och läste på eftermiddagen. Jag satt under "mitt äppelträd" i skuggan. Det var en slump att jag hade sista delen av Austers bok kvar. Jag avslutade läsandet med Siri Huvstvedts roman. Min svärson kommenterade mina böcker och berättade att de båda författarna är gifta med varandra. Svärson F läser mycket, dottern också så han har ett särskilt rum för de flesta böckerna. Jag återkommer då det blir svalare med att skriva min personliga bedömning.

Idag är jag hemma igen och har öppnat Amos Oz´ bok En berättelse i kärlek och mörker. Inte börjat läsa än, dock, vill suga litet på karamellen innan. Boken står ju på min lista över böckerna jag utmanat mig att läsa. Dessutom såg jag tv-programmet Babel, där han intervjuades av Daniel Sjölin. Klicka på länken om du är intresserad av att läsa om programmet. Författaren är som bekant mycket engagerad i Mellanösternfrågan och tror på en fredlig lösning mellan Israel och Palestina. "Patienten är redo, men läkarna är för fega", säger han i Babel. Det är ett program jag aldrig missar.

- - - - - - - -
Amos Oz föddes 4 maj 1939 som Amos Klausner i Jerusalem. Hans föräldrar Yehuda Arieh och Fania Klausner kom från rysk-judiska familjer och flydde från Östeuropa när klimatet hårdnade för judar i Europa under 1930-talet. Båda föräldrarna var högbildade akademiker och fadern försörjde sig som bibliotekarie och författare i Jerusalem.
Modern led av återkommande djupa depressioner och begick 1951 självmord. Två år senare, vid fjorton års ålder, flyttade Amos Oz hemifrån för att bo och arbeta på en kibbutzen Hulda. Det var då han bytte namn till Oz, det hebreiska ordet för styrka. Där träffade han också sin blivande fru Nily. Tillsammans med sina tre barn stannade familjen Oz på kibbutzen i över trettio år, fram till 1986 då de flyttade till Arad i Negevöknen på grund av ett av barnens svåra astma. Idag bor paret Oz i Arad och i Tel Aviv.
Källa: wwd.se
- - - - - - - -

Böcker att läsa i sommar - utmaning Nobelpriskandidater

Jag har sommarlånat  de här böckerna:

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Huset av Nicole Krauss
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
På Chesil Beach av Ian McEwan
Lördag av Ian McEwan
Mörkt vatten av Joyce Carol Oates
Anils skugga av Michael Ondaatje
Den stora gåtan av Tomas Tranströmer

Hundra sommardagar

Hundra sommardagar

Var glad min själ åt vad du har

nu har du hundra sommardar

och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar

då har du nittionio kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står

i morgon blir med ens igår

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år

i morgon är den andra.

~ Cajenn ~

"Towards another summer" av Jane Frame

Frame föddes 1924 i en fattig arbetarfamilj i Nya Zealand. Familjen flyttade omkring och drabbades av sjukdom och andra olyckor. Då Frame pluggade till lärare fick hon ett nervöst sammanbrott. Hon hamnade på institution, där hon genomgick 200 elchocksbehandlingar. När hennes korta noveller kom ut och hon vann pris lämnade hon mentalsjukhuset och undgick den lobotomi som hade planerats. Hon återvände till livet utanför sjukhuset och kom till London 1956. Här sökte hon andra läkare, vilka förklarade att hon aldrig hade varit sjuk. Hon hade rädsla för socialt umgänge och kände sig udda, men hennes skrivande blev hennes räddning.


Boken "Towards another summer" gavs ut postumt. Den handlar om en författares weekend. En av hennes tidigare hyllade böcker, "An Angel at My Table" har filmats.
I den här romanen kallar Frame sig “Grace-Cleave”. Hon ogillar att småprata med andra människor och lider av att samtala så länge som några minuter. Hon träffar en journalist, Philip, som intervjuar henne i hemmet för en tidning. Hennes inre monolog pågår hela tiden parallellt med beskrivningen av helgen. Hennes fantasier i ord och fraser blir inte lika underhållande och kvicka i verkligheten. Till Philip säger hon flera gånger: ”Jag är inte en författare". Hon blir bjuden till Philips familj över en weekend. Hon åker tåg från London och känner sig bestört över att träffa Philips barn - hon är rädd för barn.Trots att Philips familj välkomnar henne och också lämnar henne ifred, tänker hon vända om och åka hem till sin skrivmaskin i London. Philips fru är från Nya Zealand och det hänger kartor från hennes hemland på väggarna i gästrummet. När Grace lindar in sig i filten, det är kallt, får hon hemlängtan och tänker på sin far"Oh my, I don't want to die". När Philip spelar ett musikstycke av Händel får hon en gråtattack. Hon betraktar sig som en flyttfågel, "a migratory bird". Hennes fantasier är på gränsen till galenskap. Hon tror vid enstaka tillfällen att hon är en fågel. Hon reser i mörkret med tåget tillbaka till London: "The train moved through blizzards: coke fires glowed through the haze of powdery flakes. Once, opening her eyes with a start, Grace thought she saw blood on the snow, but it was only the shadow of the burning braziers."


Det här är en personlig bok. Den är inte alls svår att läsa, men jag har svårt att förstå alla de fantasier hon har, till exempel att hon får för sig att hon står och blöder. Det händer inte något speciellt i boken mer än de tankar hon har i en beskrivande inre monolog under de två dagar hon tillbringa med Philips familj. Då hon kommer hem till lägenheten börjar hon planera dagarna som ska komma och hur hon ska uthärda dem. Jag läste den på Engelska och tyckte att språket var poetiskt och njutbart.
Min personliga bedömning är  **********