Så här tror jag om strofen i Karlfeldts dikt: det är HÖSTEN som räknas för honom. Och där håller jag med, för jag är en stor höstälskare. Visst är våren fin med alla sina knoppar, men det är på hösten jag får energi och inspiration. Det är på hösten jag känner att allting börjar på nytt och att jag får en ny chans, en nystart - trots att det ju är på hösten som naturen vissnar och dör. Hur kan jag få det att gå ihop då??
Nu är den höst vi inte ska kalla vår skriver Karin Thunberg i SvD den. Klicka på länken för att läsa hela krönikan. Jag satt själv och funderade litet på orden i dikten, men så sökte jag på första raden i Google och fick upp Thunbergs krönika. Hon skriver mycket bra
"Nu är den stolta
vår utsprungen/
den vår de svaga
kalla höst.
Vad är det han försöker
säga; att han själv står stark och styrkt när sensommar går över till hösttrött
återhämtning, när vi andra – från översocialiserade storstadsbor till ensliga
björkar i ett skogsbryn – kan coola ner oss och invänta vintermörkret, fritt
från krav och förväntningar.
Hallå Karlfeldt,
även om du av ren nyfikenhet svävat in på bokmässan i Göteborg kanske vi kan
småprata lite om oron att det skulle vara ett svaghetstecken att längta efter
september. Att man alltså borde tiga om sin fallenhet för utblommade pioner och
gulnande höstlöv jämfört med en sprittande vårdunge där saven stiger och göken
äntligen slagit ut i väst."
/kajsastina